22 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

5 Mos 4:1-2, 6-8 Jak 1:17-18, 21-22, 27 Mark 7:1-8,14-15, 21-23

När människor förgriper sig på varandra, då försvarar vi människans rätt till sitt eget liv. Ingen mänsklig instans råder över människans okränkbara liv. Men denna moraliska grundhållning kan få oss att dra felaktiga slutsatser, t.ex. den att jag själv skulle vara herre över mitt liv, att mitt liv i grunden skulle vara en rättighet, rentav en självklarhet. Det är en av följderna av att Gud tagits bort eller försvunnit ur livsekvationen.

Allt en människa äger och har är gåvor, ytterst från Gud. Detta är egentligen ABC för tron, men det försvinner i dimmor och ersätts av annat när tron bleknar bort. Människans liv är inte resultatet av blinda naturkrafter, där människan själv blir livets ägare och därför till slut står som förlorare, när livet ändå inte blir som vi tänkt det, ännu mindre varar för evigt.

Livet är en gåva. Allt vi äger och har är gåvor. Vi hörde det i 2:a läsningen ur Jakobs brev: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens fader…”. I kollektbönen bad vi: ”Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer…”.

Allt vi äger och har är gåvor, uttänkta och givna till var och en av oss av en kärleksfull, generös Givare. Själva livet, först och främst, men också all tid vi får, varje sekund är en gåva. Varje förmåga vi har, förmågan att röra sig, att se och höra, smaka, lukta och känna, allt är gåvor från en generös givare. Förmågan att minnas, att kunna se tillbaka och få en överblick över allt som livet givit oss. Förmågan att välja, den hisnande friheten som Gud givit oss, som vi ibland, när vi valt fel, gärna velat varit utan, men som ändå hör till människans förnämsta gåvor. Den allra största gåvan är förmågan att förstå, att kunna höra sanningen om våra liv som människor och, i evangeliets ljus, förstå att alltsammans är gåvor av vår himmelske Fader.

Varje förmåga vi fått är given med personlig omtanke, som funnes det bara jag i hela universum. Med en Faders omtanke och hängivenhet, som när vi ger en gåva till någon vi älskar och gör det av ren kärlek. Allt vi äger och har är sådana gåvor av vår himmelske Fader, som älskar oss och fortsätter att ge oss det vi bäst behöver. Han leder våra liv. Han har en kärleksfull plan med allt som möter oss och händer oss.

Människans grundläggande uppgift och kallelse är att besvara denna kärlek, att ge tillbaka till Gud allt det hon fått som gåvor. Vi ser det tydligast när ett barn har sin spontana glädje i att ge sina föräldrar lydnad, förtroende och kärlek.

Men, som vi väl vet och ofta vet bättre än det jag hittills sagt, människan kan trassla till det för sig, tron kan blekna bort eller aldrig få fäste, ibland under medverkan av människors dåliga föredöme och exempel. Människan kan gå vilse, vända Gud ryggen och hamna i främmande land. Ibland under påverkan av händelser i livet som tycks hota eller riva sönder också det finaste vi fått. Sedan lång tid är den västerländska människan så medveten om allt sådant som hotar och skadar hennes liv, att hon lätt glömmer bort det jag kallat trons ABC, livet som en kärleksfull gåva av Gud. Gåvan finns där, trots allt som tycks tala i motsatt riktning. Inte ens den egna synden eller den svåraste olycka kan omintetgöra Guds kärlek. Den intensifieras och söker den bortgångna människan på tusen sätt, med sin högsta intensitet i Jesus Kristus, det slutliga tecknet på Guds kärlek, Guds gåva till oss. I honom får vi förlåtelse för alla våra synder, i honom har vi fått ett värn mot alla destruktiva krafter, inklusive döden, och genom sin Ande har han fött oss på nytt, återställt barnaskapet hos Gud och förtroendet för honom som vår himmelske Fader, så att vi med våra liv kan bli en gengåva, ett svar på hans kärlek. Aposteln Jakob kallar det en ”skörd han får från dem han har skapat”. Gud har sått sin kärleks utsäde och våra liv är avsedda att med genkärlek bli en skörd, en gengåva, till hans ära och vår egen salighet.

En gåva har inte nått sitt syfte innan den har tagits emot. En gåva av kärlek väntar på gensvar. Sådan är ju kärleken. Först någon som älskar att ge. Den älskade, som får denna gåva, ger samma gåva tillbaka. Vårt livs uppgift är att ge tillbaka den gåva vi fått och får. Därför bad vi i kollektbönen: ”väck kärleken till liv i våra hjärtan…”. Därför har Gud inte bara sänt sin Son, utan ger oss hela tiden sin kärleks Ande, för att väcka denna kärlek, denna gengåva, till liv.

Ett hjälpmedel att väcka kärleken till liv är att minnas, att påminna oss alla de gåvor vi fått, både på det naturliga planet och genom den tro vi fått.

Vidare att med förståndet inse att Guds kärlek har skapat oss och ger oss allt vi har och äger. Det är också hans gåva som gång på gång fört oss tillbaka från våra irrvägar och på nytt förlåter oss alla synder. Att hans försyn leder oss också när vi minst anar det. En försyn som genom Jesu död och uppståndelse övervinner också de mörkaste krafterna.

Med viljan förnyar vi vårt gensvar och upptäcker att det gensvaret till Gud, i tro och barnslig förtröstan, i kärlek till Gud och till vår nästa, är vår största glädje, själva meningen med det mänskliga livet.

Därför firar vi eukaristi. Vi tar på nytt emot Guds kärlek och ger den tillbaka genom att förena oss med Kristi offer. Amen.