JUNGFRU MARIAS UPPTAGNING I HIMMELEN – 2003

Upp 11:19a; 12:1-6a, 10ab 1 Kor 15:20-27a Luk 1:39-56

I förrgår firade vi denna kyrkas invigning och kallade kyrkan ett hoppets tecken. Vi skulle kunna upprepa samma predikan idag och bara byta ut kyrkan med Jungfru Maria. Ty, lär oss teologin, det som kan sägas om kyrkan, kan också sägas om den saliga Jungfrun. De två festerna belyser ömsesidigt varandra. De möter och bekräftar varandra som Maria och Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Kyrkan upptäcker sitt personliga väsen genom att spegla sig i Maria, hon som var apostlarnas privatlärare efter uppståndelsen. Tron var för männen en lära. Jungfru Maria hade upplevt allt i sin egen kropp (A. Piltz).

Det är inte teorier eller ideer vi firar, utan att en människa av kött och blod har nått sitt yttersta mål. Den unga kvinnan från Nasaret, hon som skyndar till sin släkting Elisabet, när hon fått veta att hon skulle föda. Hon som måste lägga sitt barn i en krubba och som måste fly till Egypten undan makthavarnas grymma bödlar. Som ger sitt barn bröstet, som snyter och tröstar det, som fostrar sin son och ser honom växa upp. Som inte själv förstår vad som händer när han träder fram i offentligheten, men som hela tiden förblir i hans närhet. I glädje och fest, som vid bröllopet i Kana, i sorg och smärta, när hon står vid korset och sonens kropp på nytt vilar i hennes sköte. Det är denna kvinna, som kyrkan högtidligt förkunnar vara upptagen till den himmelska härligheten. En slags helgonförklaring, en kanonisation, även om det här tillkommer något utöver det vanliga.

Men teologerna har det inte lätt. Dels står det inget uttryckligt om saken i bibeln. Dels är denna trossanning formulerad som dogm så sent som 1950. Och dogmen kom inte till för att avvisa villoläror, som varit fallet med tidigare dogmer. Dess syfte var att ära Gud för hans rådslut, för att han upphöjer de ringa. Men just därför är det så enkelt och självklart. Skulle inte hon som gav sin son hans kropp vara hos honom som uppstått med denna kropp till den himmelska härligheten? Vi prisar henne salig, som hon själv, sakligt och utan falsk ödmjukhet, har förutsagt att alla släkten skall göra. Tron har funnits där hela tiden i kyrkans inre medvetande. Och vad kan vara ett viktigare tecken än att en ödmjuk judisk kvinna får visa människosläktet dess yttersta mål? Indirekt får de flesta av dagens förvillelser en mild men tydlig korrigering. Människans mål är inte att förmultna i det biologiska kretsloppet, men att upphöjas till gudomliggörelse och himmelsk härlighet. Den moderna pendlingen mellan kroppsförakt och kroppsdyrkan påminns om att också kroppen skall förhärliga Gud. Med hela sin varelse är Maria förhärligad. Den rationella och mansdominerade styrkan får en kvinna som sitt föredöme, hon som kallats apostlarnas apostel. Den vilsegångna feminismen får en ödmjuk jungfru som föredöme. ”Du ensam har sönderkrossat alla villfarelser, som finns i världen”, säger redan en av de tidiga teologerna (Johannes av Damaskus).

Att det är enkelt och självklart betyder inte att tron på hennes kroppsliga upptagning skulle sakna goda skäl. I dagens liturgi sjunger kyrkan: ”Du (Gud) ville inte att Maria, som… blivit moder till honom som är livets upphov, någonsin skulle möta gravens förgängelse”. I sitt hjärta, men också med sin kropp ger hon mänskligt liv åt det gudomliga Ordet. I sin kropp bär hon livets Skapare. Med sin kropp ger hon näring och värme åt sin och allas Frälsare. Med sin kropp delar hon sin Sons jordeliv. Vid korset går lidandets svärd också genom hennes själ. Hennes odelade ja att vara Herrens tjänarinna genomsyrar hela hennes liv och därför har inte döden eller förgängelsen någon makt över henne. Hon är beredd att med kropp och själv upptas i den himmelska härligheten. Om henne kan vi säga: hon är frälst. Hon är framme. Hon är fullkomligt förenad med sin Son, han som uppstått från de döda och som farit upp till himmelen. Hon som delade Sonens lidande har nu del i hans seger. Därför är hon ”ett hoppets tecken och en ljuvlig tröst för ditt folk på dess vandring genom tiden” (prefationen).

Ty hennes liv är inte privat. Hon är inte bara Herrens tjänarinna, utan också kyrkans. Hon representerar varje människa och hela den mänskliga familjen. Och därför är hon ett hoppets tecken. Ett ankare som redan fått fäste i Guds rike, och som manar och varnar, som den gången i Kana, ”gör som han säger åt er”, men också tröstar och förmedlar Guds gåvor till alla sina barn, när de tar sin tillflykt under hennes skyddande mantel.

Dagens fest är fylld av glädje och jubel. Hela kyrkan instämmer i hennes lovsång. ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare.” Redan barnet i Elisabets sköte spritter till av jubel. I en grekisk översättning av Gamla testamentet användes samma verb när kung David dansade och hoppade inför arken, när denna fördes till Jerusalem (2 Sam 6:16). Arken med lagens tavlor, tecknet på att Gud var mitt ibland sitt folk, är ju en förebild till Maria, hon som bar det gudomliga ordet. Och idag jublar både den jordiska och den himmelska kyrkan över hennes inträde i det himmelska Jerusalem.

Hon är ett tecken för hela mänskligheten. Löftet till kvinnan i bibelns första bok når sin uppfyllelse i Johannes vision i bibelns sista bok. Kvinnan som är klädd i solen, sin Sons rättfärdighet, med månen, förgänglighetens symbol, under sina fötter, prydd med tolv stjärnor på sitt huvud. Som ljusen under kyrkmässan brinner vid de tolv apostlakorsen runt kyrkans väggar.

Låt oss följa liturgins maningar, ”lyfta blicken till denna härlighet” (kollektbönen), och ”låta våra hjärtan gripas av kärlekens eld” (bönen över offergåvorna). Det är en konkret maning att inte låta oss dras nedåt av alla de destruktiva tankarna och lasterna. Johannes av Korset talar om ”anagogiska akter”, då själen redan nu får höja sig över det jordiska och frestaren därför inte får något grepp om den som redan nu lever ”det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3.) Påven Paulus VI säger att vi i Maria redan nu får en försmak av ”hoppets seger över förtvivlan, gemenskapens seger över ensamheten, fredens seger över förvirringen, glädjens och skönhetens över ledan och livströttheten, evighetsperspektivets seger över det timliga, livets seger över döden”. Amen.