Profet i sommar- och jubileumstider

JOHANNES DÖPARENS FÖDELSE 2003 – Mariavall

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

Profet i sommar- och jubileumstider

Kontrasten kan knappast vara större. Den mellan svensk midsommar och Johannes Döparen. Vad har svenskt midsommarfirande gemensamt med botpredikanten i Juda öken? Inget ont om ett glatt midsommarfirande, men nyhedniska krafter gör sig allt bredare i det offentliga rummet. Vi firar också jubileum för en annan profet, den helige Birgitta, men man undrar hur många jubileumsfirare som vet vad profeten själv förkunnade. Eller vad helgonets samtida skulle ha sagt. Hon var knappast populär bland de mäktiga.

Profeter har inte utnämnt sig själva. Ingen profet skulle komma på tanken att tala om att ”förverkliga sig själv”. De är suveränt utvalda av Gud, många redan i sin moders liv. Den heliga Birgitta fick som mycket ung flicka en vision av den korsfäste, som skulle följa henne hela livet. Johannes Döparens far, Sakarias, blev förskräckt när ängeln visade sig för honom i templet och förkunnade att hans hustru skulle föda en son. Hon var ju kommen till hög ålder. Han förfäras, tvivlar och förlorar talförmågan. Grannar och släktingar gläder sig visserligen när tiden är inne för Elisabet att föda. Hela byn tycks vara på benen när de kommer för att omskära pojken. Men den naturliga glädjen får inte löpa fritt. De tänker sig att han skall ha namn efter sin far, men något har hänt som saboterar det normala. Elisabet vill kalla honom Johannes och fadern instämmer i detta. Då löses hans tungas band och han kan tala och prisa Gud. Men glädjen är inte bara varm och trevlig längre. ”Alla de kringboende greps av fruktan” berättar evangelisten och ”överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt… Vad skall det inte bli av detta barn?”

Profetens mun liknas i första läsningen vid ”ett skarpt svärd” och ”en vass pil”. Profeten talar inte vädjande och eftertänksamt, som de visa. Inte rimligt och anpassat, som de flesta. Profeten förkunnar Guds ord. Han säger inte: ”Vad tycker du själv?”, utan: ”så säger Herren”. Den heliga Birgitta tycks ha förstått sin kallelse i profeternas efterföljd.

Inte heller fick de utan vidare gensvar eller belönades med framgång. Åtminstone inte under sin livstid. Profeten Jesaja klagar: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”. Johannes Döparen halshöggs i sitt fängelse efter att desssutom ha plågats av tvivel på att han sett rätt om Jesus själv. Den helige Birgitta väntade i tjugo år i Rom på påvens välsignelse av sin klostergrundning. Hon vädjade förgäves om fred mellan England och Frankrike och att påven skulle återvända från Avignon till Rom. Nu 700 år efter hennes död är det tämligen ofarligt att göra henne till förespråkare för sådant som råkar vara modernt idag. För henne och för andra profeter handlade det inte om framgång eller gensvar, utan om en enda sak, om trohet.

Om trohet mot den uppenbarade sanningen. Ändå var det inte teorier eller läror de förkunnade. De talade konkret. Den heliga Birgitta glödde av kärlek till den korsfäste. De hade tuggat i sig Herrens ord (Hes 2:9-3:2) och levde det själva. Deras ord och liv var ett. Ungefär som den helige Benedikt säger att abboten skall undervisa lika mycket med sina gärningar som med sina ord (RB 2:11-15). Munkfadern vigde ju ett av kapellen på Monte Cassino till Johannes Döparen.

”Utan profeter förvildas folket”, säger Ordspråksboken (29:18). Vågar vi be om profeter för vår egen tid? En tid där en oljeindränkt svan kan räkna på mera skydd och omsorg än de flesta psykiskt sjuka eller det ofödda barnet. En tid där varje år 15.000 (mörkertalet är stort) människor försöker beröva sig det egna livet bara i vårt lilla land. Människan rymmer ju en kapacitet att bli en motbild till den avbild hon är skapad till. Hon är kapabel att ta emot sanningen, men också i stånd att lockas av drömmar och halvsanningar, att fastna i livslögn och självbedrägeri.

Ändå fortsätter kyrkan att förkunna, och att förkunna med glädje. Vi märker det i dagens liturgi. Vi hör om glädjen bland Elisabets grannar och släktingar. I prefationen sjunger kyrkan: ”Redan i moderlivet fick Johannes veta och jubla över att Frälsaren kommit till jorden och när han skådade dagens ljus anade många den stora glädjen”. Kyrkan vet att profetens allvar inte är Guds sista ord. Det är det näst sista. Profeten är vägröjare för det evangelium som fortfarande förkunnas. Också den hårt prövade profeten vet om det. När han klagat över sin fruktlösa möda säger han: ”Min lön är hos min Gud”. När vi vågar se fåfängligheten i alla mänskliga och jordiska projekt, är vi också nära den stora sanningen och den stora glädjen. Det vi vet i teorin och har hört tusen gånger, men ändå skjuter undan: Gud ensam räcker. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden” (Ps 73:25).

Amen.