Livets, enhetens och kärlekens Ande

PINGSTDAGEN 2003 – Mariavall

Apg 2:1-11 Gal 5:16-25 Joh 15:26-27; 16:12-15

Livets, enhetens och kärlekens Ande

Det är nästan omöjligt att i ord uttrycka vad den helige Ande är. Det är lika svårt som att fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Sonen antog en mänsklig kropp och har därmed ett mänskligt ansikte. Fadern, Skaparen, kan vi få visshet om genom förnuft och eftertanke. Men Anden låter sig varken ses eller bevisas. Han låter sig inte ens bindas till ett bestämt genus (femininum på hebreiska, maskulinum på latin, neutrum på grekiska och realgenus på svenska). Anden drar inte uppmärksamheten till sig själv, men förhärligar Sonen och leder till Fadern. Han är, för att tala som ett barn, den mest ödmjuka av de tre personerna i Gudomen.

Ändå är han förutsättningen för allt kristet liv, ja för allt liv överhuvudtaget. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28). Frågar vi fisken vad vattnet är, eller fågeln vad vinden är, så kan de inte svara. Men en fisk på torra land kan inte leva, och utan luft under vingarna kan ingen fågel flyga. Anden är livgivaren. Vi människor kan plantera och vattna, och vi måste rensa ogräs. Ändå är det Gud som ger växten. Utan Ande är de skapade varelserna livlösa, som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade och du förnyar jordens ansikte” (Ps 104).

Likaså i den nya skapelsen. Utan pingst funnes det ingen kyrka. Det är Anden som ger apostlarna kraft och mod att gå ut ur rädslan och förkunna Kristi uppståndelse. Det är Anden som gör att den mångnationella skaran den första pingstdagen förstår och träffas i hjärtat, ”var och en hörde just sitt språk talas”. Utan Anden hade ingen av oss varit kristen. Anden föregår alla mänskliga närmande till Gud. ”Ingen kan säga: ´Jesus är herre´, om han inte är fylld av den heliga anden” (1 Kor 12:3). Men det är ofta den sista av de tre gudomspersonerna som vi lär känna. Utan Ande stelnar kyrkan till en ideologi, en organisation, ett museum eller ett moralsystem, men genom Anden blir hon ständigt ung på nytt.

Vågar vi be om att bli fyllda av Ande? Är det inte riskabelt? Anden blåser ju vart den vill. Frågan är inte oberättigad. Anden har ställt till problem under kyrkans historia, ja naturligtvis inte den helige Ande, men sådant som gett sig ut för att vara andligt. Ändå hindrar det inte aposteln från att uppmana församlingen att låta sig uppfyllas av ande och att be om den andliga gåvorna, samtidigt som han uppmanar oss att pröva andarna, om de kommer från Gud. Kyrkan ber ständigt om Anden.
Liksom Anden kom över Jesus vid dopet i Jordan innan han började sin offentliga gärning, på samma sätt kommer Anden över apostlarna och ”stannade på var och en av dem”, för att Kristi verk skall fullbordas i och genom hans kyrka. I grunden finns det ingen motsättning mellan den apostoliska kyrkan och de karismatiska gåvorna.

Anden är enhetens hemlighet. Anden är föreningsbandet mellan Fadern och Sonen i den Heliga Treenigheten. Anden är den inbördes kärleken, vilken gör Fadern och Sonen fullkomligt förenade till ett. Anden är som kyssen, som förenar de två som älskar varandra (även om den bilden riskerar att göra Anden för liten).

Anden liknar vattnet, säger en kyrkofader (Cyrillos), som finns i alla levande varelser, men på olika sätt. Samma vatten lockar fram en färg hos rosen, en annan färg hos hyacinten. Samma vatten lockar fram varje varelses egenart. Denna Andens förmåga utgör inte bara hans charm, utan hans väsen. Ty Anden är utgjuten för att förena oss med varandra och med Gud. Så att kyrkan kan återspegla Gudomens egen mångfald och enhet.

”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.” Den olikhet mellan olika gåvor som frestar till avundsjuka, konkurrens och splittring, blir genom Anden till ömsesidig glädje, till enhet i mångfalden. Inte bara så att vi nödtoftigt kan tolerera varandra och de andras särdrag. När jag med glädje bejakar de andras gåvor upptäcker jag att de också tillhör mig. Vi är genom dopet med en och samma Ande infogade i samma kropp, där alla lemmar och alla nådegåvor är hela kroppens tillhörighet. De starka stöder de svaga och de svaga är de starkas stolthet och glädje. Helgonen är syndarnas förebedjare och syndarna är föremål för helgonens särskilda omsorg och glädje. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” .

Anden tänder kärleken i oss. ”Vad är en kropp som inte andas?” frågar den svenska medeltidsteologen magister Mathias och svarar: ”ett lik”. Han fortsätter: ”Så är också människan till sin själ ett lik utan den helige Ande. Men när denne livets Ande kommer, ingjuter han Guds kärleks värme i syndarens kalla hjärta”. Men Anden tränger sig inte på, även om den också kan komma som en stormvind och bränna som en eld. Oftast är Anden som den stilla susningen, som diskret drar sig tillbaka om människans sinne är ockuperat av annat. Kungsvägen för den som förlorat Anden är ångern, det förkrossade hjärtat. Den högmodiga människan driver Anden på flykten. Ödmjukheten däremot, öppnar dörren för Anden.

I en kollektbön den gångna veckan bad vi: ” Må Anden… ge oss de andliga gåvorna, så att vår vilja kan… bli ett med din (vilja)”. Anden ges oss för att vi skall bli ett med Gud och hans vilja och så fullborda vår överlåtelse, vårt frambärande av oss själva. Men inte i egen kraft. Anden är hjälparen, tröstaren och livgivaren, som åstadkommer att vi inte bara gör det goda, kanske under inre motstånd, utan också vill det, har vår glädje i det och älskar det. Och så blir det vi är i dopet, Guds älskade och älskande barn och varandras syskon. I vårt inre väcks den glädje till liv som den helige Benedikt talar om i kapitlet om lydnaden, den glada lydnad, som är ”välbehaglig inför Gud och angenäm för människor” (RB 5:14f). Den fullkomliga glädje som Herren utlovat(Joh 15:11). Aposteln uttrycker denna hemlighet så: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom” (1 Kor 6:17). Anden känns igen på smaken, säger staretsen Siluan, och på lukten. Anden sprider väldoft.

Guds helige Ande ger en visshet och en hjärtats glädje som är den största av alla gåvor. ”Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss” (1 Joh 3:24). Anden blir vårt livs inre centrum, dess källa och drivkraft, dess glädje och frid, en inre smörjelse och en borgen för vårt kommande arv (1 Joh 2:20; Ef 1:13f). Den eld som Herren kom för att tända på jorden. Den eld som kommer ned över altaret och förvandlar de framburna gåvorna för att förvandla alla som tar emot dem.

”O du helige ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks glöd”.

Amen.