SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN 2003

I väntan på Anden

En liten detalj kan påverka helheten. Ett liten färgklick i konstverket, en nypa salt i maten, det lilla extra i sättet att sjunga. En människa kan vara moraliskt nästan oklanderlig, men ändå sakna det viktigaste. Aposteln antyder det när han säger att den som har alla andliga gåvor, ändå kan sakna det avgörande (1 Kor 13:1-3) .

Hela Kristi gärning var fullbordad efter hans himmelsfärd. Den Uppståndne hade visat sig för sina lärjungar och givit dem befallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Men de börjar inte omedelbart. Jesus hade själv uppmanat dem att vänta. Ytterligare något måste hända, något som Fadern hade utlovat.

Därför finner vi dem samlade i ett rum, kanske den sal där de firat den sista måltiden. Lukas räknar upp de elva apostlarna och ytterligare några. Han nämner särskilt Maria, Jesu mor. Alla dessa höll ihop under ständig och endräktig bön.

Dagens första läsning berättar också att de under denna väntetid kompletterar antalet apostlar så att tolvtalet uppfylls. Och det sker under former som förenar både mänskligt och gudomligt handlande, både allas ansvar och apostolisk ledning.

Det var alltså inte bara att gå ut och sätta igång. Då hade det ändå blivit ett mänskligt projekt, även om de förkunnat om Jesus. Då hade förkunnelsen varit helt beroende av deras egen förmåga att tala och övertyga. Möjligen hade evangelierna kunnat skrivas, men det hade bara blivit bokstäver utan liv, en berättelse om något förflutet. Människor hade kunnat få en teoretisk övertygelse om Jesus, men då hade kyrkan blivit en förening för att bevara minnet av Jesus. Som andra föreningar försöker bevara minnet av märkliga personer. Tron hade krympt ihop till ideologi eller välvillig humanism. Kraften hade inte räckt särskilt långt och kyrkans historia blivit ett eller flera blad i historieboken. Men inte mer.

Därför håller apostlarna ihop under ständig och endräktig bön, i väntan. Löftet infrias inte automatiskt. Apostlarna och Maria väntar, under ständig bön.

Vi kommer ihåg hur Lukas berättat om den gamle Symeon. Han som kände igen den utlovade Messias i det barn som Maria bar fram i templet. Det står om Symeon att han ”väntade på Israels tröst”. Det grekiska ordet för tröst, är samma ord som Johannes använder om den helige Ande, Tröstaren, Hjälparen.

Det är bönens väntan. Vi ber om det vi saknar och behöver. Men det är en bön i hopp, ty vi har fått löftet om en Hjälpare. Och inte vilket löfte som helst. Inte bara ett löfte om kraft i största allmänhet, utan ett löfte om Herrens egen närvaro. Det paradoxala är ju att den Herre som lämnat sina lärjungar i synlig gestalt samtidigt lovat att vara med dem alla dagar intill tidens slut. ”Jag skall inte lämna er ensamma”, hörde vi i versen före evangeliet, ”jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig”. Den Herre som apostlarna sett och hört, ja tagit på med sina händer, skall nu vara med dem, men på ett nytt sätt. Inte som en människa, bunden till tid och rum. Utan som den Ande som uppfyller hela jorden, som vi skall sjunga nästa söndag. Vi kan jämföra med solens strålar, som når runt hela jordens krets. Och ändå ”gläder den som solar sig, som om han vore ensam om den. Så är också Anden närvarande hos var och en som är mottaglig och kommer liksom bara för hans skull, fastän han utgjuter tillräcklig och fullkomlig nåd i alla.” (Basilios den Store). Eller som när ett ord förkunnas och många lyssnar till samma ord, men den som tar emot det säger: ”Det där var avsett särskilt för mig”. Jesus hade ju sagt att det var bra för lärjungarna att han skulle lämna dem i synlig gestalt. Nu skulle han vara, inte bara med dem och ibland dem, utan i dem, som en källa med levande vatten ur deras eget inre (Joh 7:38f). Så att Kristi ord blir inte bara bokstäver och skrivna lärosatser, utan skrivs i våra hjärtan, på tavlor av kött och blod (2 Kor 3:3). Så att vi inte behöver bekymra oss om hur eller vad vi skall säga till vårt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas” (Luk 12:11f). Därför väntar apostlarna på Anden.

Att vänta, i bön, det är så litet, så fattigt, det är, mänskligt sett, ingenting, och ändå avgörande. Munken och nunnan ser hela sin kallelse skymta fram i denna väntan. Apostlarnas väntan är inte bara en engångshändelse. Varje år väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärd och Pingst, den s.k. pingstnovenan. Hon väntar och ber om Anden. Så att inte tron förvandlas till ett projekt, och Andens frukter och trons frimodighet ersätts med eget slit och drömmar om framgång i en eller annan form. Som när Petrus berättar för Jesus om ett fiskafänge: ”Vi har hållit på hela natten, utan att få något”, men sedan får lära sig skillnaden mellan att arbeta i egen kraft och att arbeta i trons lydnad (Luk 5). Därför påminns kyrkan varje år om apostlarnas bön i väntan på Anden. I varje mässa ber kyrkan om Anden över de framburna gåvorna: ”Helga genom din ande de gåvor som vi burit fram till ditt altare”, så att de blir vad Herren lovat, hans egen kropp och blod. Tron säger oss att vi blir vad vi tar emot i kommunionen. Men inte heller det sker med automatik. Också inför kommunionen ber vi att de ”som får del av Kristi kropp och blod må förenas till ett genom den helige Ande”.

I den unga kyrkan tycks man ha varit mycket medveten om att vara bärare av den helige Ande. Vi hörde Johannes säga i den andra läsningen: ”Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss” (1 Joh 4:13). Samtidigt måste aposteln påminna de troende om att de är tempel för denne Ande (1 Kor 6:19).

Hur vet vi att vi har Anden? Lättast är det att upptäcka när vi förlorat den. När vi släppt in annat i hjärtat och drivit Anden på flykten. Det är då det blir tungt och slitsamt, blicken sänks, vi dras in i det egna fängelset, knotandet får näring. Löftena tycks försvinna som i dimmor. Löftena om att vara ledda av Anden. Då är det inte svårt att fångas av annat, av förföriska tankar eller dålig teologi.

Ett avgörande tecken är att bönen tystnat. Kanske ber vi fortfarande med ord. Men bönen har förlorat sin kraft. Jag är inte närvarande i bönen. Jag är inte längre kvar i den bön som apostlarna och Maria bad i väntan på Anden. Att upptäcka detta är det första steget. Det andra är att upptäcka varför jag lämnat bönen. Det kan vara en konkret synd. Det kan vara uppgivenhetens försåtliga frestelse. Att jag inte sagt ja till den väg Gud lett mig på. Att jag inte lämnat den värld jag sagt mig vilja lämna. Att överlåtelsens förbehåll hunnit ifatt mig.

Det är ingen tillfällighet att den helige Benedikt talar om Anden som en frukt av ödmjukheten (RB 7:70). Högmodet förblir den försåtligaste av våra fiender och ödmjukheten den enklaste och mest förbisedda av vägar tillbaka.

Måste vi då ha den översvallande och glödande bönen för att äga Anden? Nej, ingen kan dra till sig Anden genom egen kraft. Ändå tycks Herren vänta på något litet från vår sida. Denna enklaste av mänskliga gärningar, att vänta i uthållig, ödmjuk bön, den fattigdom som öppnar för Guds rikedom. ”Saliga de som är fattiga i anden…”.

Så enkelt är det, att ödmjuka sig för att bli upphöjd, men tydligt i Jesu eget liv, han som ödmjukade sig till döden. Hans utblottelse förblir mönstret. Det är ju hans Ande vi ber om. Hans uppståndelse och Andens utgjutande fullbordas i den som ber i väntan.

”Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom,.. Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena, varma fläkt av Guds rikes ljuvlighet” (ur pingstsekvensen).

Amen.