FEMTE PÅSKSÖNDAGEN 2003

Joh 15:1-8

Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som lyssnade till Jesu ord. En vinstock planteras för att den skall bära frukt. Helst skall grenarna digna av tunga, immiga druvor. – Så långt är Jesu liknelse om vinstocken och grenarna lätt att förstå och bejaka. Vårt liv som människor är tänkt att bära frukt. Det är inte tänkt att sluta i ingenting. Så långt kunde liknelsen vara högst modern i en tid där människans liv värderas efter vad hon gör och producerar, om hon syns och hörs. Otaliga böcker och kurser handlar om hur människan skall upptäcka och utöka sin kapacitet och effektivitet; medan allt flera stöter i väggen och inte tycker sig få något uträttat. Många fasar för att sluta sitt liv som patient och bli en belastning för sin omgivning.

Redan här anar vi en befrielse i Jesu liknelse. Där finns inga uppmaningar om hur vi skall göra för att bära frukt. Det står inte ens att vi skall bära frukt. Det finns inga uppmaningar att anstränga oss för att pressa fram de där fullmogna druvorna. Inte ens en uppmaning att se och kontrollera om de växer. Endast en uppmaning hör vi. Jesus säger: ”bli kvar i mig”, och så ger han ett löfte, ett vidunderligt löfte: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom så bär han rik frukt”.

Det är ju också vad själva liknelsen säger. Vi liknas vid grenarna på en vinstock. När grenen tar emot saven från stocken så växer frukten fram, av sig själv. Så enkelt är det. Det svåra är att förbli i detta enkla, detta enda nödvändiga, att förbli i Kristus.

Vinodlaren, vingårdens ägare, har naturligtvis en del att göra. Han ansar och beskär sin vinstock. Vi förstår nog vad det handlar om. Utväxter, torra grenar och blad, måste rensas bort. Synder och laster måste påtalas och skäras bort, i bekännelse och botgöring. Den som undandrar sig denna vård saboterar frukten. Med risk att bli en torr gren, som till slut måste skäras bort och brännas upp. Det är därför vi varje dag måste lyssna, lyda, bedja och kämpa. Men det är inte vår botgöring eller ens vår kamp för att befrämja dygden som får frukten att växa. Frukten är alltid ett verk av nåden. När Johannes Casssianus envetet manar till kamp mot lasterna så tillfogar han alltid det kanske förvånande: det är endast genom nåden som vi vinner seger och bär frukt. Jesus uttrycker det så: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Här gömmer sig en högmodig farise i vårt innersta hjärta, den som gärna vill kämpa, bara han får se en egen frukt växa fram, bara han får lön för sin möda och helst kan märka hur han växer steg för steg. Men Jesus säger inte att vi kan göra något lite på egen hand, men sedan behöver extra tillskott för de stora segrarna, – ”utan mig kan ni ingenting göra”. En som kämpat mer än många andra, aposteln Paulus, lider inte av falsk blygsamhet. Han säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är hemligheten: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig” (1 Kor 15:10). Den helige Benedikt talar om att avvisa den Ondes festelser från hjärtats åsyn. Han tycks räkna med att kampen också kan bära frukt, men då säger han: ”det goda hos dem är inte deras eget verk utan Herrens” (prol 28f).

Det är denna nåd, saven som rinner från stammen ut i grenarna, det är den och bara den som bär frukt. Aposteln kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22).

Men måste man då inte anstränga sig också? åtminstone lite? Problemet med den som är lat och trög är att han redan har släppt taget, och därmed inte förblir hos Kristus. Den tröge har redan slutat be om Kristi hjälp. Han sysslar med annat, oftast med sig själv och med de egna projekten. Men försöker för skams skull hålla skenet uppe genom ett kristligt betende.

Och den som kämpar och sliter, men ändå inte bär frukt? – Varje lärjunge kommer till den här trånga passagen och måste lära sig den svåraste av läxor. Att i de bästa ambitioner finns åtskilligt med egenvilja och högmod. Att vi hellre sliter oss fördärvade än går ödmjukhetens väg. Att vi gärna hellre vill utföra heroiska stordåd än gå lydnadens enkla väg.

Medan den ödmjuke, den som sörjer över sin vanmakt och ständigt ropar om Herrens hjälp – med henne är det inget problem. Frukten växer bakom ryggen på henne, medan hon sover. Själv märker hon det inte. Hon har annat för sig än att kontrollera om hon blivit heligare. Hon följer sin Herre, och litar på honom. Aposteln berättar om dem som inte var visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma, inte starka, om dem som världen ser ner på, dem har Gud utvalt ”för att låta det starka stå där med skam… så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud”. Och så talar han om heligheten och friheten och säger: han, Kristus, är vår helighet och vår frihet (1 Kor 1:26ff).

Den helige Benedikt beskriver det i slutet av ödmjukhetskapitlet, där kärleken har drivit ut fruktan, också fruktan att inte duga och inte bära frukt. Därför kan hela regeln samlas i ett enda verktyg: Ingenting föredra framför kärleken till Kristus. Vilket är vad Jesus säger i dagens liknelse: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”.

Och den som sörjer över sin egen ombytlighet och sitt eget vacklande, sin svårighet att förbli och vara trogen, får samma svar: Så snart du märker trolösheten så återvänd till Kristus. Han är inte ombytlig. Han står fast vid sina löften. Aposteln säger: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13).

Och inte bara i ord, inte bara i det evangelium vi hör, utan i sin kyrkas eukaristi, där han låter vinstockens vin förvandlas till sitt eget blod, för att ge oss del av frälsningen bägare, för att inifrån låta sin egen trofasthet, sitt eget liv, rinna in i våra ådror och bära frukt efter hans vilja och plan. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

Amen.