TREDJE PÅSKSÖNDAGEN 2003

Ung på nytt

”Ständigt ung på nytt” – det uttrycket hörde vi i dagens kollektbön. Sådant väcker längtan hos många. Sedan länge finns i dagens kultur ett framhävande av ungdomen som något av ett mänskligt idealtillstånd. Ibland tar det sig komiska uttryck, när vuxna människor försöker lägga sig till med ungdomliga kännetecken. Reklamen utnyttjar det maximalt. Styrka, yttre skönhet och ungdomlighet framställs som livets högsta värden. Rent förödande blir det när det förenas med förakt för den äldre generationens kunskap, erfarenhet och vishet. Tonåringen förblir i värsta fall tonåring genom hela livet. Och vem skall då sörja för honom när han blir gammal?

Ändå finns det något riktigt i längtan efter ungdomlighet. Människans längtan efter att förbli ung är i grunden en längtan efter ett liv som inte åldras, blir gammalt och dör, efter ett liv som inte står under åldrandets och förgänglighetens tyranni.

Kollektbönen knyter an till detta och rymmer ett löfte, ett oerhört sådant: ”Helige Gud, genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”.

Det är om detta nya som påsken handlar. Med början i den tomma graven. Ett liv har framgått ur graven, som brutit sig ur åldrandets och döendets lag. Det är påskens budskap. Den unika nyheten bland världens alla nyheter, en nyhet som aldrig blir gammal och utsliten. Ty han som har uppstått skall aldrig mera dö. Han har övervunnit förgänglighetens och dödens makt. Han lever för evigt. När patriarken Jakob profeterade om den av sina söner, Juda, som förebådade Messias, då kallade han honom ”Ett ungt lejon” (1 Mos 49:9). Han har uppstått för att ge oss åldrande jordevarelser del av ett liv som aldrig förgår. Från honom utgår det ständigt nya och ungdomliga livet. Aposteln kallar den som får del av detta för ”en ny skapelse”.

Det är vad Kristi uppståndelse ger oss hopp om. Och detta nya börjar redan här i tiden, när vi människor tror på honom och får del av hans liv. ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”. Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgänglighet eller åldrandets vedermödor. Också psalmisten ber: ”Överge mig inte när krafterna sviker” (Ps 71:9). Men något nytt har kommit till. I vår dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa, en människa med evig ungdom. Aposteln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag” (2 Kor 4:16). Redan Klagovisorna vittnar om detta: ”Herrens nåd är var morgon ny” (Klag 3:23). Det är inte gammal skåpmat Herren bjuder på. Den nåd vi får är varje gång ny. Ty den är levande. Den är en frukt av Kristi uppståndelse.

Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på förklaringsberget. Därför säger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen dagar där hemma” (Ps 84:11). Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för detta nya: ”Din nåd är mer värd än livet” (Ps 63:4). Vi anar det när vi fått våra synder förlåtna och får börja på nytt, utan att tyngas av det förgångna. Vi erfar det när vi vi lyssnar uppmärksamt till Guds livgivande ord. Vi smakar det i den heliga kommunionen.

Ändå glömmer vi det så lätt. Vi glider upp på ytan, som korken, vänder oss bort och fångas av fåfängliga ting. Eller vi snärjer in oss i de själviska begären och säljer vår förstfödslorätt för en tallrik soppa, som Esau. Vi byter bort vår ”härlighet som Guds barn”, som vi bad i kollektbönen, mot bilden av en oxe som äter gräs (Ps 106:20). Suckar och går med allt tröttare steg.

När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens eller självömkans tårar, utan ångerns renande och hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han funnit nåden på nytt. Som när kung David inte unnar sig någon sömn innan han funnit en plats åt Herrens ark (Ps 132), eller som när Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte. De söker och letar tills de funnit honom på nytt.

”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Och påsken är en process, en passage, en daglig omvändelseprocess. Vi är ännu inte vid målet, men vi har fått ett hopp, som Israels barn hade fått löftet om det utlovade landet. Därför måste vi vaka, bedja och strida, och inte ge oss förrän vi på nytt får smaka Herrens nåd. Den nåd som ”fyller mitt liv med allt gott, så att jag blir ung på nytt som en örn” (Ps 103:5). ”Har du inte förstått, inte hört?”, frågar profeten, ”Herren är en evig Gud, … Han blir inte trött, han mattas inte… Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen katastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande, och sluta hoppas på Herrens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas” (Jes 40:28-31). Det är därför man springer så mycket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det alltid sker med värdighet, utan stress.

Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjungar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra”. Som Jesus fortsatte att älska oss, också under motgångar, gisselslag, förräderi, smädelser och lidande, så skall vi älska varandra. Vi ser det hos den människa som älskar. Hon blir inte trött. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt unga och skimrande vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Ty kärleken gör den älskande inte bara ung på nytt, den gör henne också vacker. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen i Höga visan (1:15). Den som älskar har dött från själviskheten och lever redan nu med Kristus hos Gud.

Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gamla människan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina begär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild” (Ef 4:22f).

Kollektbönen ger tröst för den som suckar över att detta tycks vara så avlägset. Den talar om hoppet, om ”ett osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas”.
Detta hopp är en gåva, som ges åt varje törstande. Den har sin källa i Kristus, den uppståndne och levande, som älskade oss in i döden, men som uppstod på tredje dagen. Därför firar hans kyrka ständigt eukaristi för att bli ung på nytt och känner igen sig i psalmistens ord: ”Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!… han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn” (Ps 103:1-5).

Amen.