SKÄRTORSDAGEN 2003 – MARIAVALL

2 Mos 12:1-8,11-14 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

Varje katolsk präst som får uppdraget att predika i denna mässa ställs inför ett omöjligt uppdrag. Kyrkan ålägger honom att predika över tre ting: eukaristin, prästämbetet och kärleksbudet. Ändå är det ett uppdrag. Jag tar min tillflykt till Jesu egna ord: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till min åminnelse”.

Jesus tar ett bröd. Det gjorde, och gör, varje judisk husfader vid påskmåltiden, och det var vid en sådan måltid som detta ägde rum. Han tog brödet, han bad tacksägelsebönen, han bröt brödet och gav åt sina lärjungar. Så långt var det ingenting ovanligt.

Men så säger han något som lärjungarna omöjligt kunde ha fattat innebörden i: ”Detta är min kropp”. De måste ha ryckt till. De måste ha undrat: Hörde vi rätt? Men alla hade hört samma sak, ”detta är min kropp”.

Inte nog med att hela hans offentliga liv hade varit en närgången utmaning. Denne Jesus från Nasaret hade förlåtit människor deras synder och uppväckt döda, han hade sagt sig vara ett med Fadern, samtidigt som det inte rådde någon tvekan om att han var en människa av kött och blod. Jesus skiljer sig från alla religionsstiftare. Man kan ha olika värdering av en Muhammed eller en Buddha, men det råder ingen oklarhet om deras egen identitet. Vem Jesus däremot var, det kan vi aldrig förvänta oss ett slutgiltigt svar på, åtminstone inte i den offentliga debatten.

Nu – i denna handling och i dessa ord – koncentreras och intensifieras det ännu mer, intill det uthärdligas gräns, ”detta är min kropp”. Det är inte konstigt att man försökt ”förandliga” hans ord, eller ” förklara” dem på något sätt. Inte ens kyrkans egna läromässiga försök att ”förklara” kan egentligen förklara. Deras syfte är ett annat, att skydda mysteriet och hindra det att upplösas.

Den kropp han talar om är den han fått genom sin mor, som växte till i hennes sköte, den kropp vars mun talade som ingen annan talat, vars händer välsignade och utförde kraftgärningar, den kropp som led och dog på korset, som uppstod från de döda och återvände till Fadern. Det är om denna sin kropp Jesus talar. Liksom solens strålar genom ett brännglas samlas i en enda punkt, är hans kropp ”samlad” i detta bröd. Katarina av Siena liknar Jesu verkliga närvaro i hostian vid en eld, ständigt samma närvaro och ändå ny och levande.

När prästen vid altaret tar Jesu ord i sin mun och sedan räcker det till kommunikanten med orden: ”Kristi kropp”, då är det antingen en fruktansvärd förhävelse – eller är det som Kyrkan lär om prästens ämbete. I eukaristin är prästen en ikon av Kristus, en verklig bild av Jesus denna kväll, då han själv uttalade samma ord. Vid altaret gör prästen Jesus närvarande, synligt och hörbart. Det som är anstötligt för otron och överdrifter för klentron, det är för tron en vidunderlig gåva.

Jesus fortsätter: ”… som offras för er”. Inte heller det kunde lärjungarna ha förstått. Vi, som sett i facit, har det lite lättare. Han säger det kvällen före sin död på korset, ”detta är min kropp som offras för er”. Inför sin död och uppståndelse, den påsk som hela hans liv på jorden syftade fram till, hans försoningsdöd, hans offer av sig själv, det offer som Fadern tar emot genom att låta honom uppstå från de döda, för att försona och återförena oss syndiga och dödliga människor med Gud och med varandra – allt detta är samlat i det bröd han ger sina lärjungar. Kyrkan lär oss därför att eukaristin är både närvaro och offer.

Men vi är tröga, lomhörda och blinda. Därför får vi en konkret handling, ett åskådligt exempel, som hjälp att förstå – fotatvagningen. Den fjärde evangelisten återger inte instiftandet av nattvarden. I stället berättar han hur Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Också det sker som ett oväntat inslag när ”de hade samlats till måltid”. Dessförinnan har Johannes angett stundens oerhörda vikt. Jesus ”visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fader. Han hade älskat sina egna… och han älskade dem intill slutet”. Det är ingen oviktig detalj som förutskickas. Tvärtom samlas strålarna från hela Jesu liv och gärning i en enda punkt, i en konkret handling.

Jesus stiger upp från bordet. Tar av sig manteln och binder en handduk om livet. Som ville Johannes antyda hela Jesu människoblivande. Han, Faderns evige Son, lägger av sin gudomliga härlighet och binder sig vid den mänskliga naturen. Han blir inte bara människa. Han tar på sig tjänarens, ja slavens uppgift. Hela Jesu gärning är koncentrerad i denna handling. ”Människosonen har kommit, inte för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv” (Mark 10:45). Han ger sitt liv. ”Detta är min kropp som offras för er”. Han, den Upphöjde, som Petrus och de andra två i förskräckelse faller ner inför på förklaringsberget, han faller på knä inför sina lärjungar och tvättar deras fötter.

Det är klart att Petrus reagerar. Oftast tänker vi att det är kraven och buden som är det svåraste i kristendomen. Egentligen är det väl så svårt att förstå och ta emot Jesu kärlek. Högmodet och egenrättfärdigheten är våra svåraste inre fiender. Varje gång vi ber om och får förlåtelse, konkret i bikten, är det en slags fotatvagning. Vi vet hur svårt det kan vara att övervinna hindren, att låta sig förlåtas.

Men det är bara på den vägen som vi kan följa Jesus och lyda hans bud. ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig”. ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh 15:5). Den som inte tar emot håller inte ut. Den som stannar på budens och reglernas plan lever farligt. Vi vet det kanske i princip, men livet avslöjar så småningom våra faktiska illusioner. Frågan till Petrus efter uppståndelsen var inte om han nu var beredd att inte svika. Frågan löd: Älskar du mig? Lilla Theresa säger: ”Gud behöver inte våra gärningar, men vår kärlek”.

Det är bara på den vägen vi kan säga ja till Guds vilja, vad som än händer. Den som älskar Herren har ett hemligt skydd. Ingenting kan hota eller skada henne. Det är i den kärleken som Jesus överlåter sig i Getsemane. Det är den kärleken som vi skall sjunga om i dagens offertorium: ”Där barmhärtighet och kärlek är, där är Gud”. Vi är kallade att tjäna varandra, att bli bröd för varandra, bröd som låter sig förtäras av kärlek. ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.” Det motsvaras av uppmaningen han ger vid instiftandet av nattvarden: ”gör detta till min åminnelse”.
Den heliga eukaristin, upplyst och ”tolkad” av fotatvagningen, är kyrkans innersta, hennes källa och höjdpunkt. Den är också mönstret för hela vårt liv. Det är eukaristin som gör kyrkan till kyrka, och oss till Jesu lärjungar. Därför är det ingen tillfällighet att påven kallar sin 14:e encyklika, daterad just denna dag, ”Eukaristins kyrka”.

Amen.