FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTAN 2003

Joh 9:1-41

Tror du på människosonen?

Till mångas förvåning har det i det sekulariserade Sverige under ett par månader pågått en tidningsdebatt kring frågan om Jesus. Kunde han utföra under? eller är det bibeln berättar symboler för något annat, oberoende av den historiska verkligheten? De många inläggen avslutades med att debattredaktören säger: ”Något absolut facit finns väl inte, annat än i den enskildes innersta djup…”. Några har ifrågasatt hela saken, vartill tidningen frågar: ”Varför ska tro inte kunna debatteras?” Jesus som diskussionsämne. Säkert inte för sista gången.

Också i dagens långa evangelium hör vi om återkommande och heta diskussioner, men det hela slutar på ett annat sätt. Inte som en öppen diskussionsfråga, utan med att en av de inblandade faller ner i tillbedjan, medan andra bestämt tar avstånd. Av diskussionsfrågan blir en sanningsfråga.

Den långa texten har tre delar. Det börjar med hur Jesus botar en man som var född blind. Den andra delen berättar hur den botade blir utfrågad om vad som har hänt, både av grannar och två gånger av fariséerna. Också hans föräldrar dras in som vittnen. Den avslutande delen berättar om hur den botade mannen möter Jesus och bekänner sin tro på honom, medan fariséerna förstärks i sitt avståndstagande.

För en modern läsare väcks kanske dels frågan om möjligheten av sådana sjukdomsunder och om Jesus verkligen kunde utföra sådana, som tidningsdebatten visat. Men i evangeliet blir frågan allvarligare än så. Det saken handlar om är vem Jesus är. Inte som en diskussionsfråga, där man kan ha olika åsikter utan att det behöver tas så allvarligt. I modern andlighet, det som kallas New Age, kan man mycket väl betyga sin djupa respekt för Jesus som profet och andlig mästare, men då bredvid andra profeter och mästare. I dagens evangelium blir saken allvarligare. ”Till en dom har jag kommit i världen”, säger Jesus, ”för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Diskussionsfrågan blir en sanningsfråga, den fråga som skiljer ljuset från mörkret.

Vi märker det i de utfrågningar som den botade mannen utsätts för. Först vill hans grannar bara ha reda på hur det gått till och mannen berättar det, lugnt och sakligt. Ändå är saken inte utagerad med detta. Att bota en sjuk sågs som ett arbete och sådant fick inte äga rum på sabbaten. Därför förs han till fariséerna och mannen får åter redogöra för vad som hänt. Dessa blir oeniga, som teologer ofta blir, och man inkallar hans föräldrar som vittnen. Kanske har man förväxlat olika personer?

Föräldrarna bekräftar att det är deras son och att han föddes blind. Så tillspetsas saken ytterligare.
Den botade mannen låter sig inte pressas. Han säger varken mer eller mindre än vad han kan stå för. ”Det vet jag”, säger han, ”att jag som var blind nu kan se”. Han märker dessutom att fariséerna på något sätt är låsta, att de av någon anledning inte tycks vilja bedöma saken fördomsfritt. När de upprepar samma fråga säger han, och det var inte riskfritt: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” Det slutar med att fariséerna kör bort honom. Diskussionsfrågan har blivit en sanningsfråga, en avgörande livsfråga.
När han senare möter Jesus ensam faller han ner och bekänner sin tro på honom. ”…för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda”. Och vad mera är, de som inte ser har ett ansvar för sin blindhet. De vill inte se. ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar”. Samma anstötliga utmaning hörde vi ett av den gångna veckans evangelier där Jesus säger: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Luk 12:23).

I detta perspektiv förstår vi bättre varför mannen skickas till Siloadammen för att tvätta sig. Siloa betyder utsänd. Jesus kallas i Johannesevangeliet ofta för Guds utsände. ”Gå och tvätta dig i Siloadammen” är en föregripande maning att få de inre ögonen öppnade av och för den som Gud har sänt.

Då förstår vi också lättare varför många kyrkofäder stannar vid detta med spotten och degen. Det står att Jesus spottade på marken och gjorde en deg av spottet. För fäderna blir det en koncentrerad bild av själva människoblivandet. Augustinus säger: ”Vi, Adams barn, föddes blinda och har behov av hans upplysning, Han blandade saliv med jord, ty Ordet blev människa och bodde bland oss”. Jesus stryker denna deg på mannens ögon. I förstone blir han ju då ännu mera blind. Det syftar på det ofattbara i att Gud möter oss i människan Jesus. ”Är denne inte Josefs son?” frågar människorna. Han blir till anstöt och människor tar avstånd. Först när mannen lyder den befallning Jesus ger, att gå och tvätta sig i Silodammen, får han sin syn. Först när vi tar Jesu mänskliga ord på allvar och följer dem, öppnas våra ögon för den som döljer sig bakom orden.

Därför lästes detta evangelium några veckor i förväg för dem som skulle döpas. Och vi hör det några veckor innan vi skall förnya våra doplöften i påsknattens gudstjänst. Siloadammen blir en förebild till dopets vatten. De döpta kallades ”de upplysta”. ”En gång var ni mörker” säger aposteln, ”men i Herren har ni nu blivit ljus”. Innan de döptes fick de avlägga trosbekännelsen. Dopkandidaten fick svara på samma fråga som Jesus ställer till mannen: ”Tror du på människosonen?” Tron är en gåva. Det är Jesu gudomliga kraft som botar mannen och oss från blindhet. Samtidigt är det svaret på en lydnads- och vilje-handling. Mannen frågar och säger: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Han som var född blind och säkert inte fått varken utbildning eller undervisning i lagen, och som nu dessutom var utkörd ur gemenskapen, för honom uppenbarar sig Jesus: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då bekänner han sin tro och faller ner för honom. Medan de andra fastnar i sin blindhet.
Jesus prisar sin Fader för att han döljer sanningen för de visa och kloka men uppenbarar den för dem som är som barn (Matt 11:25). Eller som vi hörde i gårdagens evangelium om farisén och tullindrivaren: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14).

Diskussionsfrågan har blivit en sanningsfråga, ja själva sanningsfrågan. Vi ställs inför den på nytt. Inte för att locka in oss i diskussioner eller för att komplicera livet för oss, utan för att han vill ge oss livet. Som vi snart skall sjunga i prefationen: ”Han blev människa, för att den mänsklighet som vandrar i mörkret skulle få ljus genom tron på honom och för att vi, som föddes till slavar under synden, skulle bli Guds barn genom den nya födelsen i dopet”. 

Amen.