ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18 Rom 8:31b-34 Mark 9:2-10

Gör såsom Abraham gjorde

”Gud satte Abraham på prov”. Så står det uttryckligen. Och ett prov var det, ur mänsklig synpunkt ett ohyggligt sådant, när Gud begärde att Abraham skulle offra sin ende son. Abraham hade visserligen också fått en son med sin tjänstekvinna. Men det är inte Ismael Gud begär som offer, utan Isak, löftets son, som Sara fött åt honom sedan de båda hade kommit till hög ålder. I tro hade han tagit emot löftet om en son, och till denne son knöts löftet om att Abraham skulle bli ett stort folk, att hans säd skulle bli talrik som stjärnorna på himlen – och denne son befaller nu Gud honom att offra.

Dessutom hade han honom kär. Gud vet det och påminner honom om det: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak … och offra honom som brännoffer”.

Vad tänker Abraham? Vad rör sig i hans sinne när han vandrar de tre dagslederna till Moria berg? eller när han vilar om natten med den älskade sonen i sin famn? Vi vet det inte. Det författaren beskriver för oss är vad Abraham gör, att han inte tvekar eller förhandlar, inte flyr eller gör uppror, utan lyder, lyder i tro. Med samma tro som han en gång bröt upp ur sitt land, från sin släkt och från sin faders hus, bort till ett främmande land, ett land som han inte fick veta något om i förväg, men som Herren skulle visa honom (1 Mos 12:1). Med samma tro tog han emot löftet om en son på sin ålderdom. Vid Mamres terebintlund fick den nästan 100-årige Abraham höra: ”Finns det någonting som är omöjligt för Herren?” (1 Mos 18:14). Samma budskap som ängeln Gabriel 2000 år senare skulle ge jungfrun i Nasaret. ”För Gud är ingenting omöjligt”.

I denna tro lyder han nu, när Herren prövar om han är beredd att avstå från, att offra, det käraste han har. Hebreerbrevet formulerar det i klara ord: ”I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som tagit emot löftena… Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda” (Hebr 11:17f).

Först när Abraham räcker ut sin hand för att offra sin son ingriper Herren. Han ropar från himmelen: ”Abraham! Abraham!” Två gånger använder han det namn han själv givit honom (1 Mos 17:5). Som ville han visa att det här inte handlar om någon okänd, grym eller godtycklig makt. ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son”.

Visste han då inte att Abraham fruktade Gud? Måste han utsätta honom och Isak för denna ohyggliga prövning? ”Jo, det visste han”, säger kyrkofadern Origenes i sin predikan över denna händelse (svensk översättning: ”Gör såsom Abraham gjorde”, Katolska Bokförlaget 1993), men ”det är i stället för din skull som det står så i skriften”. Det är skrivet för vår skull, för att Abraham skall bli vår fader i trons lydnad, för att vi skall rannsaka oss, om vi är beredda, inte bara att bekänna tron i allmänhet, utan också att lyda de bud vi tvekar inför, om vi är beredda att bryta också med de synder som gör oss haltande och kraftlösa, om vi är beredda att för Kristi skull offra det som binder oss, som gör att vi tvekar, och ser oss tillbaka eller åt sidan, i stället för att ”göra Abrahams gärningar” (Joh 8:39), och glömma det som ligger bakom oss och sträcka oss mot det som ligger framför oss och löpa mot målet (Fil 3:13f).

Det kan handla om avgörande vägval i livet. Det Jesus syftar på när han säger: ”Den som älskar far eller mor, son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig” (Matt 10:37). De som står oss närmast i livet kan, utan att vi märker det, bli viktigare för oss än Kristus. En familjemedlem kan vara fylld av omsorger mot sina närmaste. Kanske i ständig förbön. Men bli blind för sin egen bundenhet. Det avslöjar sig i bitterhet, när Gud inte tycks höra bönerna och livet inte blir som vi tänkt oss. Vi kan inte bistå ens de närmaste mera än till en viss gräns. Endast det egna livet kan vi bära fram utan gräns och förbehåll. Kyrkans historia är fylld av exempel på människor som övergett sina närmaste, på ett sätt orsakat dem stor smärta, och där man först i efterhand förstått att det varit till deras eget bästa.
Mönstret kan upprepas också senare i livet, också hos dem som framburit stora offer. Det kan t.o.m. handla om småsaker. Om ökenfäderna berättas hur de, som ”lämnat allt”, med vrede kunde försvara tillgången till en kniv, en bok eller en griffel. Den helige Benedikt varnar den broder som blir stolt över det hantverk han utför, men som han gör till sitt eget projekt. Sådana småsaker kan beröva oss den frihet vi kallats till och bejakat. Den väg som den helige Benedikt beskriver så: Att ingenting föredra framför kärleken till Kristus (RB 4:21).

Abraham är trons fader och förebild. På ett för oss ofattbart sätt överlåter han sig, i orubblig tro på den Herre som kallat honom vid namn. Kyrkan låter oss lyssna till denna läsning nu inför påsken, i visshet om att den Gud som utsätter Abraham för detta prov, själv inte har skonat sin egen älskade Son, utan utlämnat honom för oss alla (Rom 8:32). Isak, som bär veden och som binds på altaret, är ju en förebild till Kristus, som bar sitt kors och spikades fast vid det. I själva påskvakan skall vi ånyo höra samma läsning. Vi som firar påsk får se i facit, vi vet i förväg, både att Abraham inte behövde offra sin son och att Kristus skall uppstå från de döda. Denna uppståndelse, detta nya liv, som är offrets lön, hör vi en föraning om i de löften som Gud ger Abraham: ”Eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig… och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta därför att du lydde mig”.

Vi får se i facit – ändå ställs kyrkan och den troende på personliga prov, där det varken tycks finnas någon lösning eller någon påsk. Prövningen hör ofrånkomligen med till det kristna livet. Endast genom prövningar växer människan till sitt fulla mått. Men, säger aposteln, ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han också en utväg, så att ni kommer igenom den” (1 Kor 10:13).

Abraham lydde i tro. Hans tro föregrep Kristi påsk. Därför kan Origenes i sin predikan till och med tala om att bära fram offret i glädje. ”Du skall föda fram sådan glädje, om du betraktar det som idel glädje att drabbas av olika prövningar och bär fram denna glädje som offer till Gud. Om du nämligen har trätt fram till Gud med glädje, skall han ge dig tillbaka vad du har burit fram till honom, han som säger: ’Ni skall se mig igen; då skall era hjärtan glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er’ (Joh 16:17,22). Det som du burit fram till Gud skall du få mångfaldigt tillbaka…

Det ser ut som om vi frambär offer till Gud – men det som vi offrat får vi tillbaka. Gud behöver ju ingenting, utan han vill att vi skall vara rika, han vill att vi skall göra framsteg i alla avseenden. Bildligt uttrycks det också i det som skedde med Job. Även han, som var rik, förlorade allting för Guds skull. Men eftersom han kämpade tålmodigt ända till slutet och i allt som han fick utstå var storsint och sade: ”Herren gav och Herren tog; som det behagade Herren skedde det. Lovat vare Herrens namn” (Job 1:21) – se vad som till slut står skrivet om honom, just därför att han var sådan: ’Han fick allt som han hade förlorat dubbelt tillbaka’ (Job 42:10).”

Origenes avslutar sin utläggning så: ”Här ser du vad som sker om man förlorar något för Guds skull: man får det mångfaldigt hundrafalt och därtill det eviga livet utlovas åt dig – det eviga livet i tillbaka. Och evangelierna lovar dig till och med ännu mer: Kristus Jesus, vår Herre. Honom tillhör äran och väldet i evigheters evighet. Amen.”