KYNDELSMÄSSODAGEN 2003

HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

En bild och ett ord. Evangeliet målar en bild för oss, den gamle Symeon med barnet Jesus i sina armar. Ordet kommer ur den gamles mun, hans livs aftonbön till Herren och hans ord till Josef och Maria. Vi behöver bilden för att ta till oss orden. Vi behöver bildens värme och tröst, för att våga ta till oss ordet om svärdet som skall gå genom själen, och för att Symeons aftonbön om att fara hädan i frid också skall bli vår. Låt oss alltså hålla bilden av Symeon med barnet i sina armar för vår inre blick när vi lyssnar till hans ord.

Symeon har skyndat till templet. En inre kraft har drivit den gamle att skynda på sina steg. Evangeliet berättar att det är den helige Ande som driver honom. Men det berättar också att Symeon var en man som ”väntade på Israels tröst”, som väntade att Gud skulle uppfylla sina löften till sitt folk om den utlovade Messias. De flesta i hans samtid hade slutat vänta. De hade resignerat och slutat hoppas. De nöjde sig med att försöka överleva. Men Symeon hoppades.

Till templet kommer i samma stund Josef och Maria med sitt barn. I lydnad för lagens bud kommer de för att bära fram den förstfödde åt Herren, för att frambära sitt offer och liksom friköpa den son, som ansågs tillhöra Herren.

I templet sker ett möte, ett heligt möte mellan den Symeon som väntar och det barn som Maria och Josef bär fram. När Symeon ser deras barn, ser han vad andra inte ser. I yttre mening fanns det ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men Symeon ser djupare. Hans väntan och hans hopp har renat och luttrat hans hjärta så att han ser, som Johannes säger: ”Den som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren” (1 Joh 3:3). Symeon tar barnet i sina armar. I fruktan och bävan, med kärlek och ömhet. Det är en bild för frälsningen. Symeon är beredd att dö, att fara hädan i frid. Han kan be sitt livs aftonbön.

Men Symeon är inte bara en individ, han är inte ”privat”. Det hela äger rum i templet, i lydnad för lagens bud. Hans ord är genomsyrade av profeternas ord och ande. Han står som representant för hela det Gamla förbundet, för den ”rest”, som håller fast vid de givna löftena. En bild för hur det Gamla förbundet tar emot det Nya i sina armar, och därmed fullbordas.

Samtidigt spränger hans ord de judiska ramarna. Han talar om ett ”ljus för hedningarna”. Han talar om hur barnet skall tas emot, om ett ”tecken som väcker strid”. Därmed ser han in i framtiden, in i Kyrkans tid, som också lever i väntan. Kyrkan är det folk som går sin pilgrimsvandring genom tiden med Kristi ljus i händerna, det folk som ständigt ber att Guds rike skall komma. I varje mässa påminns vi om att vi ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens återkomst Jesu Kristi återkomst” (inskottet i Fader vår). Varje mässa är en övning i denna väntan, när vi steg för steg lyssnar och ber oss fram, för att få se Guds lamm på kyrkans altare och ta emot den utlovade i våra händer och på vår tunga och bli delaktiga av Kristi frid för att förmedla den till andra. Så att också våra personliga liv kan återspegla Symeons liv, bli en vandring och en väntan på att få gå in i den slutliga friden och vilan.

Varför blir detta barn ett motsägelsens tecken, ett tecken som väcker strid? Hur kan den man som aldrig gjort något ont väcka så mycket motstånd? Varför diskuteras det fortfarande vem Jesus var? Och varför väcker det så mycken upprördhet, än i denna dag? Under det förra seklet fick kyrkan flera martyrer än under alla föregående sekler tillsammans.

Det avgörande skälet är att här finns någon som rör och berör alla, som både lockar och utmanar. Någon som inte kan reduceras till en subjektiv åsikt eller privat upplevelse. Någon som inte låter sig röstas bort genom majoritetsbeslut. Någon som förblir den han är, oberoende av det politiskt korrekta. Orubbligt både sann och god. Någon som utmanar människan i hennes innersta, när hon försöker leva sitt liv på egen hand. Någon som påminner folken och deras ledare om skillnaden mellan rätt och fel, när de tror sig kunna agera utan besvärliga påminnelser om vad en människa är och vad ansvaret för de fattigaste, minsta och mest värnlösa innebär. Irritationen över Jesus och hans kyrka är egentligen ett slags bevis, ett tecken på att han bär på nyckeln till alla människors hemliga kod.

Utmaningen drabbar också dem som står närmast. Också genom Marias själ skall det gå ett svärd. Det som drabbade hennes son, drabbar också dem som står nära honom. Symeon talar om att svärdet måste gå genom själen, ”för att mångas innersta tankar skall komma i dagen”, att han skall bli ”till fall eller upprättelse”. För att vi skall nå friden måste detta särskiljande äga rum, detta val.
Ett första val är att förstå att vi kan och måste välja. Valet mellan välsignelse och förbannelse (5 Mos 11:26f). Människan kan inte vara neutral, hon kan inte leva livet som åskådare, eller som den som suveränt väljer och vrakar bland åsikter, där ingen är sannare än den andra. Sanningen är den att väljer vi inte sanningen så hamnar vi förr eller senare i lögnen. Antingen det gäller tron eller livet. Så stor är människans värdighet. Den människa som inte vågar erkänna sina fel och söka det goda blir så småningom helt förblindad. Hon sjunker under sin värdighet som människa.

Men svärdet tränger djupare än så. Också den som lever ett i yttre mening anständigt och kanske ”kristligt” liv kan tillåta sig synder i det inre, tankesynder, som kan bli väl så allvarliga. Inre knotande och klagan, besvikelse och klenmod, eller högmod och förakt. Symeon talade om de ”innersta tankarna”. Också där ställs vi inför ett val, om de skall få råda över oss eller om vi skall råda över dem. Kampen mellan goda och onda tankar. De som gör hjärtat orent och förhindrar friden. Finns det några botemedel mot dem? – Låt mig antyda tre. Det första är att upptäcka dem, lära sig urskilja de goda från de onda. Det andra är vad vi gör när de onda tankarna slinker in i hjärtat. Om vi umgås med dem och låter dem finnas där, kanske ger oss hän åt dem, eller om vi tar avstånd från dem, säger nej till dem, driver ut dem. I kraft av vårt dop och vår tro har vi frihet att släppa in dem eller avvisa dem. Det är en kamp, men den är möjlig. Det är det andra steget. Det tredje är att använda de botemedel som finns, fr.a. Guds ord och bönen. För att ersätta de onda tankarna med goda. Lära oss böner och ord ur den heliga Skrift som upprepas och blir vårt hjärtas nya tankar och dagliga bröd. Den helige Ansgar, Nordens apostel, som vi firar i morgon, hade ett förråd av sådana skriftord, fr.a. ur psaltaren, ett slags medicinskåp eller skafferi, som han hämtade hjälp ur i olika situationer. Att lära sig sådana korta ord, att skaffa sig ett sådant förråd och använda det, är det tredje steget. Det är att ta barnet i våra armar, ja ännu mera, till vårt hjärta, för att få del av hans frid.

Svärdet kan tränga ännu djupare. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar och missmod och tvivel kan sippra in under hjärtats tröskel och t.o.m. förtvivlan hotar. Inte heller Maria förskonades från detta, när hon stod vid korset och fick ta emot sin döde son i sina armar.

Vi vet att detta inte var slutet. Vi vet att Kristus uppstod från de döda. Men vi måste följa honom ända till slutet för att få del av den slutliga friden. För att öppna våra ögon för den gåva som Symeon håller i sina armar och som vi får införliva med våra kroppar och i våra liv, Kristi kropp och blod. ”Då skall Guds frid… ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7). 

Amen.