Nyårsdagen 2003

NYÅRSDAGEN 2003

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Fred, frihet, familj

Det kyrkan förkunnar och firar denna nyårsdag kan tyckas ha föga gemensamt med vad som händer och firas i världen omkring oss. Dessutom kan det tyckas oansenligt och maktlöst. Den första läsningen handlade om Guds välsignelse. Vad kan den åstadkomma, när krig och terror hotar? Den andra läsningen handlade om barnaskapet hos Gud. Vem frågar efter det, när man talar om möjligheten att klona människor, när människan försöker åstadkomma en exakt kopia av sig själv? Evangeliet berättade om Maria, Josef och barnet i krubban. För de flesta hör den bilden hemma i sagans och myternas värld, även om man gärna lyssnar till julens sånger.

Men tänker vi efter så rör detta frågor som ingen kommer undan och som debatten ständigt kretsar kring. Hur åstadkommes en stabil och rättvis fred? Vad är en människa? Familjen, och kvinnan som moder – är det inte långt viktigare än materiell standard och individuellt självförverkligande?
Kyrkan har inga enkla patentsvar på frågorna. De enkla slagorden från förra seklet har lämnat förskräckande spår efter sig. Vad skulle inte kunna hända om dagens politiker gjorde sig mödan att sätta sig in i kyrkans sociallära, om de fördjupade sig i hennes genomtänkta undervisning om den rättvisa freden? – Nu hotas inte freden bara av okunnighet och snedvridna uppfattningar. Kyrkan vet också att det finns en ond makt i tillvaron, som ständigt förvrider eller saboterar de bästa avsikter. Därför består kyrkans insatser för fred inte bara i undervisning, diplomati och de ständiga maningar som den helige fadern sänder ut. Kyrkans viktigaste uppgift är att välsigna. Vi hörde i första läsningen hur Mose uppdrar åt prästerna att välsigna folket. Det är något mera än en from önskan. De förmedlar Guds välsignelse. ”De skall uttala mitt namn över israeliterna,” säger Herren, ”och jag skall välsigna dem”.

Prästen välsignar församlingen. Biskopen i all synnerhet. Tidigare föll de troende på knä när biskopen välsignade. (Stiftet inleder sitt 50-årsjubileum med en högtidlig mässa firad av biskopen i St. Petri kyrka i Malmö kl. 15.00 denna dag.) Priorinnan välsignar sina systrar. Föräldrarna sina barn. Men det tillkommer alla troende att förmedla Guds gåvor till sin nästa. I handling först och främst, men ibland också i ord. Att välsigna betyder att tala goda ord (eng. benediction, lat. benedicere) till varandra. Också till sina ovänner. Också när vi talar om våldsverkare och fiender. ”Välsigna och förbanna inte”, säger aposteln (Rom 12:14). Kanske ibland bokstavligen säga: Gud välsigne dig! Kyrkan välsignar också materiella ting, bilar och hus, åkrar och husdjur, heliga bilder och det vatten som vi bestänker oss med. Kyrkan drar ner Guds goda gåvor över världen.

Det viktigaste hon gör för att bevara freden har vi ständigt inför våra ögon, den heliga mässan. En aktivt verkande diplomat och fredsmäklare sade nyligen: ”Det är i mötet med Kristi offer i mässan som jag får kraft att lita på att kärleken är en starkare kraft än det onda här i världen. Den kraften behövs som en ständig motvikt mot ondskans och våldets destruktiva krafter som annars rent mänskligt sett kan förefalla oövervinneliga.” (Rolf Ekéus i Signum 8/2002)

Redan i den välsignelse som Mose befallde prästerna att förmedla till folket fanns det något utöver det jordiska: ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig… Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”. Det är välsignelsens djupaste innebörd. Att ljuset från Guds ansikte lyser över oss, så att vi ser klart och förstår vem vi är.

Därmed är vi vid den 2:a andra frågan – vad är en människa? När människan inte vet vem hon är blir hon ett lättfångat byte för vad som helst. Förförelserna är många och de har sin bästa bundsförvant i okunnigheten om människans identitet och värdighet. Mycket av vår nuvarande påves undervisning har handlat om människan som person, om hennes okränkbara värdighet som Guds avbild, om livet som en gåva av Gud, en gåva som människan inte får manipulera eller hantera efter eget godtycke. På förra årets sista dag kunde man i en dagstidning läsa om försöken att donera ägg från en kvinnas kropp till en medsyster som förlorat denna förmåga. Det hela kommenteras med några ord som måste betecknas som dåraktiga: ”Om man genom abort tar bort liv, kan man väl skapa liv också” (SvD 31/12 02). Jag citerar inte detta för att chockera eller för att döma, bara för att ge exempel på den blindhet som råder. Kampen om människan är en kamp om vad människan är.

Men inte heller den kampen vinns främst genom upplysning och sund moral, hur viktigt det än är. Frågan är hur människan återfår sin värdighet, och därmed sin sanna frihet. På en rad områden har hon sökt frihet från sådant som uppfattades som föråldrat och förlegat. Mycket i denna frigörelse har kyrkan välsignat, men kyrkan vet att det inte bara handlar om frihet ”från”, utan än mer om frihet ”till”. Om människan inte känner sin egen djupaste hemlighet, vad skall hon då göra med den yttre friheten? Aposteln Paulus talar med smittande glädje om att vi är kallade till frihet (Gal 5:13), men han vet också att den inte får missbrukas och bli ett nytt slaveri. I dagens andra läsning talar han om friheten och därmed om människans högsta kallelse: ”Alltså är du inte slav, utan son”. Den friheten är julens gåva, det saliga utbytet. Gud blev människa för att göra oss till sina söner och döttrar. Den sanna friheten består i att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Det kan vi inte av egen kraft. Därför väcker han människans innersta väsen till liv, när han sänder sin Ande i människans hjärta som ropar: Abba! Fader!

Därmed är vi redan vid den 3:e frågan, den om familjen – och om modern. Vi berörde familjen förra söndagen, då vi ställde fram Josef som ett föredöme för alla jordiska fäder. Idag firar kyrkan barnets moder, hon som kyrkan vågar kalla Gudaföderska. Vår Frälsare återspeglar inte bara Faderns härlighet. Han bär som människa också sin moders drag. Hon förmedlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Hon var inte bara ett rum för Gud på hans väg till oss. Han föddes genom henne, ty han ville bli sann och verklig människa. När kyrkan vågar kalla henne Gudsföderska så är det ytterst ett försvar för människoblivandets hisnande verklighet.

Detta har sin fortsättning i kyrkan, som är Kristi mystiska kropp. Därför är kyrkan mariansk. När modern försvinner blir det kallt i kyrkan. ”Ideologier har inga mödrar” (Rahner). Från sitt kors, med blicken på Maria, säger Jesus till Johannes, och därmed till hela kyrkan: ”Se, din moder”. Liksom hon bar, födde, vårdade och fostrade sin son, på samma sätt är hon hela kyrkans andliga moder.
Lika lite som vi får låta en dag gå utan att bedja Fader vår, lika lite får en enda dag gå utan att vi bett Hell dig Maria. Därför är hon kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, i en allt kallare värld. Men det rymmer den kraft som avgör mänsklighetens framtid. Hon är det mildaste och starkaste vapnet mot allt som hotar att förnedra och förgöra människan, antingen det sker i högmod och förhävelse eller i desperation och förtvivlan.

Därför går vi med Maria in i det nya året. Ty genom henne har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss. Hon är den konkreta bilden för både fred, frihet och familj. Hon är tecknet på den återlösta människan och den försonade mänskligheten. Därför går vi med hopp och förtröstan in i det nya året.

Amen.