Ringen har slutit sig
från Tumathorp 1155 till Mariavall 2005.

Klosterplatsen i Ö.Tommarp 11 sept. 2005
vid 850årsjubileet av Tumathorps Premonstratenskloster

”Ringen har slutit sig”  orden är inte mina utan Curt Wallins. Med hörbar glädje använde han detta uttryck när klostret i Mariavall invigdes år 1991. Bland de många talare som gratulerade systrarna till det nybyggda klostret fanns även denne vithårige prästman från Österlen. Först långt senare har jag anat hur mycket som dolde sig i den gåtfulla och förtätade bilden av den slutna ringen.

 
Den historiska ringen
Det är inte svårt att förstå historikern Curt Wallins glädje. Med obegriplig frenesi och vetenskaplig precision utforskade han alla tillgängliga historiska dokument om klostret här i sydöstra Skåne. För att se några konkreta rester av klostret fick man gräva i jorden och även de utgrävningar som skett ger bara antydningar om vilket byggnadskomplex som en gång präglat denna plats och hela denna bygd. För forskaren Curt Wallin återstod att översätta och kommentera de skrivna dokumenten. Resultatet av denna forskarmöda finns samlad i sex massiva band, Tommarps Urkundsbok 1085-1600, I-VI, i efterhand kompletterade av hans dotter Kerstin Wedekull med en registerdel. Det är inte svårt att förstå en historikers glädje, när han med egna ögon får se ett levande kloster, byggt i hans egen bygd och i hans egen livstid. Låt vara att de två klostren inte är av identiskt samma slag.

Premonstratensklostren hade en uttalat apostolisk inriktning. De tog det pastorala ansvaret för församlingarna i deras närområden. För detta kloster handlade det om församlingarna i Vallby, Järrestad, Simrishamn, Rörum, Ö.Vemmerlöv, Gladsax och troligen också Bolshög. Premonstratensklostren var en reform och förnyelserörelse i 1100-talets kyrka. Men all verksamhet utanför klostret hängde på det andliga liv i studier, disciplin och bön som levdes innanför klostermurarna. Ett benediktinkloster är koncentrerat på detta inre liv, på ”det högsta goda”, och verksamhet utanför klostret är undantag. Dock är likheten större än olikheten.

När Curt Wallin kom till Mariavall år 1991 måste det för honom ha varit en resa från dokumentens värld till verkligheten, från medeltidens Tumathorp till vår tids Mariavall. För historikern har ringen slutit sig.

 
Den ekumeniska ringen
Låt oss vrida på bilden något och se den ur ekumenisk synvinkel. En evangeliskluthersk präst gläder sig över att det byggts ett katolskt kloster. Historiskt sett är det inte någon självklarhet. Under mer än 400 år uppfattades klosterliv som oförenligt med evangeliskluthersk tro. Det var ju 1500-talets reformation som gav dödsstöten åt alla kloster i Skandinavien. Under hela Curt Wallins aktiva tid som präst, han prästvigdes 1931 och blev emeritus 1976, var det inte ens tillåtet att bygga kloster i Sverige utan särskilt tillstånd. Klosterförbudet upphävdes först år 1977.

Mycket har dock hänt sedan Curt Wallin prästvigdes, både i synen på kloster och ekumeniskt. Kommuniteter har vuxit fram också i Svenska Kyrkan. 1990 uttalade sig Svenska Kyrkans biskopar positivt om kommunitetsliv: ”Ett liv i förpliktande gemenskap är en autentisk livsform och ett levande vittnesbörd i en evangelisk kyrka.” År 1991 är det uppenbarligen inte något problem för Curt Wallin att glädja sig över ett katolskt kloster. Och till dagens jubileum år 2005 är vi som katoliker generöst inbjudna av både bygdens och Svenska Kyrkans folk. För detta vill vi uttrycka vår tacksamhet och glädje. Betyder det att också den ekumeniska ringen har slutit sig?

Måhända gör jag någon besviken om jag här sätter ett frågetecken bredvid det tidigare utropstecknet. Den ekumeniska rörelsen har undanröjt många hinder och missförstånd. Vi har upptäckt varandra som syskon i Kristus. Helhjärtat kan vi be tillsammans och gemensamt lyssna till Guds ord. Det vi kan göra gemensamt, inte minst socialt och karitativt, borde vi också göra gemensamt. Men vägen har också visat sig vara svårare än man trodde i ekumenikens entusiastiska begynnelseskede. I vissa hänseenden har nya hinder tillstött på vägen. Men också den senaste påven, Benedikt XVI, har bekräftat den katolska kyrkans oförändrade vilja till fortsatt ekumeniskt engagemang, att med tålamod och enträget arbete, med bön och omvändelse, hålla fast vid målet: alla kristnas synliga och förpliktande enhet.

Själv skulle jag vilja ställa en fråga. Påverkades Curt Wallin av sitt intensiva och mångåriga umgänge med premonstratensbröderna i det medeltida Tumathorp? Här och var kan man läsa en konfessionell markering i det han skriver, men huvudintrycket tycks mig vara en fascination över det klosterliv och den värld han lär känna, en uppriktig förundran över de vita munkarnas hängivna insatser under 400 år för människor och kultur i denna bygd. Jag ställer det som en fråga till dem som kände Curt Wallin. Menade han att också den ekumeniska ringen hade slutit sig, eller var det bara historikern som talade?

 
Den tidsmässiga ringen
Låt mig till slut vrida vår ring ytterligare ett varv. Har den slutit sig så att vi, andligt sett, är tillbaka vid utgångsläget? Är vi tillbaka i den tid då de vita munkarna under folkets undran gjorde sitt intåg i denna bygd? De kom ju för att förkunna evangelium, det glada budskapet om Jesus Kristus som världens ljus. Det ljus som måste ha upplevts som ett verkligt ljus av dem som bodde här i en mörk och mödosam och ofta hopplös kamp för brödföda, hälsa och fred. Måste inte människorna ha undrat vad det var som drev dessa män att lämna sitt hemland för att komma hit upp till det kalla Norden och ge sina liv för vad de ville vittna om och här bygga upp? Människorna måste ha anat att det fanns en verklighet som gav hopp, ljus och kraft. En verklighet som var verkligare än den jordiska? Som lyste fram i brödernas liv och liturgi och som gav en aning om en större och skönare verklighet? Som gav en skymt av en familj med den sköna jungfrun och alla helgon omkring henne som våra syskon, en familj dit också de lägsta och fattigaste hade tillträde. Som gav dem kraft att leva livet helt och fullt. Ett ljus som gav hopp.

Har inte det ljuset och den elden slocknat för de flesta i vår egen tid? Också för oss som kallar oss kristna?

Vad var det var som drev dessa bröder att handla och leva som de gjorde? Skulle inte en sådan nyfikenhet också skapa andra förutsättningar för ekumeniken? Jag tror dessutom att det skulle glädja Curt Wallin och i bästa mening hedra hans minne. En nyfikenhet inte bara för hembygdsvårdare och historiskt intresserade. En nyfikenhet som leder till brinnande bön om det ljus som ensamt kan föra oss samman på vägen mot målet. En bön om att hela vår tillvaros ring ska sluta sig, både den historiska, den ekumeniska och den tidsmässiga.

När en ring sluter sig då är den ju samtidigt tillbaka vid utgångspunkten. Vilket är vad vi bekänner om vår Herre, han som kallas både A och O, både begynnelsen och änden.